Jag funderar en hel del över frågan i rubriken. Undran dyker upp till och med när jag varken läser eller skriver, bara tänker. Häromdagen sade jag för mig själv: "På momangen!" Nästan genast slog en konstig form av självcensur till så att jag tänkte: "Det där ordet förstår ingen människa!" Det ledde genast till tankar på alla möjliga andra ord som är helt naturliga för mig men som jag ser att människor inte använder eller rentav inte känner till numera. Övermaga. Ogärning. Hur långt isär kommer vi att glida när ord som varit självklara blir obegripliga? Hur fort kommer det att gå?

Dagstidningarna har gjort sig av med korrekturläsarna. Det märks nästan varje dag. Texterna blir mer och mer lika hastigt formulerade sms och inlägg på Facebook och Twitter (förlåt, X). Namn stavas fel, ord stavas fel, ord används fel. I hastighetsskrivningens och -läsningens tidevarv finns det säkert många som inte ens ser sådant längre. De accepterar kanske att "ungefär fatta vad som menas". Till exempel när nypåhittade, konstiga hybridord uppstår genom sammanblandning av flera  ord. "Tillförskansa sig" användes nyligen för "tillskansa sig" i en av våra tongivande dagstidningar. Skribenten hade nog avsett att skriva lite mer akademiskt, avancerat eller liknande, och "tillskansa sig" och "förskansa sig", som hen hade snappat upp någon gång, blandades hastigt och lustigt ihop till det obefintliga uttrycket. En annan variant är att låta nästan likalydande ord och uttryck få samma betydelse, eller byta betydelse med varandra lite hur som helst. "Från x - till y" och "mellan x och y" har i tal och skrift nästan helt ersatts av "mellan x till y". "Utelämna" har snart helt ersatt "utlämna" och sugit upp betydelsen av det sistnämnda ordet. "Komma till rätta med" och "få bukt med" har smält ihop till "komma till bukt med". Undrar om "förevisa" och "förvisa" kommer att gå ett liknande öde till mötes? "Åtkomst" och "återkomst" kanske också är i farozonen?

Engelskans inflytande är en källa till förvirring. Många betydelseförändringar och -förskjutningar hamnar så småningom i SAOL och sanktioneras därmed som korrekt svenska. Ett exempel är "spendera", vilket man förr bara kunde göra med pnngar. Numera är det också accepterat att spendera tid, som med engelskans "spend". Direktimporten "dedikerad" har också blivit vedertagen. Antagligen är vi få som använder "hängiven", det ordet dör nog ut snart, medan "engagerad" fortfarande förekommer, även om  kanske inte alla är tillräckligt "dedikerade" för att rädda det. Nästa steg kan nog bli att SAOL tar in den nya, frekvent använda direktöversättningen av "observerade" efter ett citat av någon, istället för  de mer etablerade "anmärkte/påpekade/kommenterade han/hon". "Observera" ersätter också allt oftare "iaktta", trots att orden länge har använts på olika sätt. (En iakttagelse som jag gör betydligt mer amatörmässigt och lättsamt än om det vore en observation.) Det lilla svenska ordet "alltså" (ytterst från tyskans "also") håller på att utplånas till förmån för "så", under påverkan från engelskan. Det används särskilt gärna som inledande ord i meningen, vilket blir tjatigt om det upprepas på många ställen i en text. "Så det blev värre och värre" låter dessutom mindre betonat än "Det blev alltså värre och värre." Visst, ordet är inte direkt fel, men språket blir utarmat om det reduceras till upprepningar medan användbara synonymer trängs undan.

Nej, nu slutar jag tänka på hur svårt det är att kommunicera och läser istället Carl-Göran Ekerwalds fina bok Fördelen med att bli gammal ...

Nu blev det dags för mig att få Coronavirus. Den lindriga varianten, tack och lov. På senare tid har jag gjort en del jobb åt två konstmuseer som hör till mina mest uppskattade uppdragsgivare. På Waldemarsudde kan man fortfarande se Nikolaj Astrups utställning med fascinerande, kärleksfulla, ibland nästan övermytiska bilder från det norska landskapet - den ger ett nytt perspektiv på den tid som i Norge ofta kallas det nationella genombrottet och som vi kanske mest förknippar med litteratur och musik, kanske särskilt med namn som Ibsen och Grieg. Intressant och tankeväckande, och det har varit ett härligt uppdrag för mig att arbeta med katalogen. Moderna Museet visade å sin sida utställningen Mrs Barclays salong för en tid sedan; till den hade jag översatt väggtexter och det var också ett riktigt njutbart uppdrag. Moderna Museet gav mig också chansen att göra en blygsam insats för ukrainska konstnärer genom att översätta texter till deras verk från engelska (jag kan inte ukrainska) och avstå arvodet till förmån för upphovspersonerna. Det kan också nämnas att jag för en vecka sidan gick på förlagsfest för första gången på tre år. Jag kände mig pandemi-rostig och vågade knappt bege mig dit, så osäker kände jag mig. Hur gör man när man minglar, nu igen? Vad har man på sig på förlagsfester? Men Bazars fest blev riktigt trevlig och jag fick veta att jag verkligen inte var den enda som hade känt sig orolig och ovan ... Återsåg flera kära kolleger och hade riktigt fina samtal. Dessutom njöt jag av utsikten från Södra Teaterns balkong över ett soldränkt Stockholm och beundrade Linda Lampenius virtuosa violinspel. Ett par dagar senare fick jag ett intressant samtal med en läsare som ringde. Han var en av akupunkturens pionjärer i Sverige och hade läst min översättning av Robert Wrights Därför funkar meditation. Den hade väcks en hel del spännande tankar om möjliga kopplingar mellan språkinlärning och meditation. Nu ska jag bara rida ut sjukdomen, så går färden vidare mot nya projekt i mitt arbetsrum på Skeppsholmen. Där har jag fått möjlighet att vistas tack vare Författarförbundet. Hejar också på Förbundet under den viktiga kampen för seriösa och rimliga avtal till oss översättare. I sjuksängen vederkvicks jag av att läsa Nils Håkansons Dolda gudar, om vårt yrkes (verkliga och påstådda) starka och svaga sidor, och dess historia ända från de tidigaste översättarna av religiösa texter.

Nej - det är inte mina största bekymmer jag räknar upp, utan ämnena för mina senaste översättningar. Det härliga med yrket är att man hela tiden lär sig nya saker. Inte visste jag att vi har uppfinnandet av plast att tacka för att karettsköldpaddor fortfarande simmar omkring i havet. Eller att det finns en hel drös andra coronavirus än SARS CoV-19 som cirkulerar bland människor utan att göra någon större skada. Eller att nakenråttor ser likadana ut när de är gamla som när de är unga, och lever i samhällen av liknande typ som bin och myror. Det är det som gör jobbet så svårslaget intressant - det och privilegiet att få växla mellan fördjupning i konstlivet i Norden vid 1900-talets början och spionage på 1950-talet. Att det inte är någonting man blir rik på och att deadline nästan alltid hänger över en som ett Damokles-svärd gör mindre. Jag skulle inte vilja byta yrke för någonting i världen, och jag ångrar inte att jag blev översättare.

Sedan jag senast skrev här har jag översatt ytterligare två romaner av Nina George. Drömmarnas bok kom förra året och är en berättelse om sjukdom, vilket känns passande just nu. Den utspelar sig i stor utsträckning på en avdelning för patienter som ligger i koma. Närstående och vårdpersonal spelar viktiga roller, men huvudtemat är det liv som två komapatienter i olika åldrar och med mycket olika bakgrund har haft och hur deras tillstånd pendlar mellan djup drömlöshet och förvrängda fragment av upplevelser och minnen. Gränsen mellan vakenhet och medvetslöshet skildras som ett slags genomskinligt lock som de ibland närmar sig, ibland sjunker längre bort ifrån. Jag tycker att det är en intressant och viktig bok som kan ha ett särskilt värde för anhöriga och vårdpersonal till just komapatienter. Den är ganska olik Georges andra romaner, även de översatta av mig: Den lilla bokhandeln i Paris och Den lilla bistron i Bretagne. I och för sig handlar alla hennes romaner om kärleken och döden i olika former. I höst utkommer hennes senaste roman, Den lilla bokbussen i Provence. I den får vi rent konkret möta både Kärleken och Döden, och framför allt återknyta kontakten med litteraturen och dess kraft att påverka, något som spelade en central roll i den första romanen. Nina George är en skicklig skribent och hennes lokalkännedom om smultronställen i Frankrike är svårslagen. Hon bor och verkar själv i landet sedan ett antal år.

Det är sällan man som översättare får kontakt med läsare. Därför blev jag oerhört glad i dag över att få ett fint brev i min mejlkorg, med rubriken: Tack för en ljuvlig översättning! Det handlade om Nina Georges roman Den lilla bokhandeln i Paris, och jag vill bara citera en mening som avslutar brevet: "Tack Ulrika för att du fick mig att minnas att böcker läker, somliga bättre än andra." Det känns i hjärtat och jag ska ha det med mig länge - framför allt när det känns lite motigt och kämpigt att jobba! Läsarna gör att det är mödan värt.

Det är ett rätt ensamt jobb att vara översättare. Så desto mer värdefullt är det att då och då möta kolleger och utbyta erfarenheter och tankar. Det blir alltid fina tillfällen till sådant kring jul, när både förlagen och fackorganisationerna anordnar sammankomster. Jag är glad och tacksam för alla trevliga kolleger och samarbetspartner som jag har möjlighet att träffa! Annars sitter jag mest i min egen lilla bubbla och jobbar, och förlorar mig i de mest disparata världar, som 1860-talets Kuba och yttre rymden ... Det är ett privilegium, det är jag högst medveten om. Och de gånger ens arbete får lite uppmärksamhet ett positivt omnämnande blir man stimulerad att fortsätta. I går kom jag av en slump att få syn på vad som hade stått om min översättning av Andrei Codrescus Bibliograv i Helsingborgs dagblad ("Översättaren Ulrika Junker Miranda har gjort ett imponerande jobb med att fånga rytmen i Codrescus prosa") och det värmde verkligen - också för att jag hoppas att fler läser den intressanta och tankeväckande (bitvis svarthumoristiska) texten.

Bland titlar som nyligen har kommit ut finns två översättningar av mig som tangerar samma ämnesområde. Atul Gawandes fina bok Att vara dödlig, på Volante förlag, handlar om hur vår rationalistiska tro på teknik och läkemedel förenas med vår rädsla för vår egen dödlighet och ovilja att tala om döden. I många fall vågar läkare (Gawande är själv läkare) inte säga de ord som förklarar att ingenting längre kan göras för en patient - annat än att försöka göra vederbörandes sista tid så bra som möjligt. Och det är inte så lite. Men det är så mycket lättare att rekommendera en behandling som kanske bara förlänger livet med några veckor och i värsta fall medför mycket obehagliga biverkningar. Allt ingår i vår vägran att tala om och tänka på åldrandet, döden och det oundvikliga. En oerhört inspirerande och paradoxalt livsbejakande bok som också glädjande nog fick en fin recension i GP: http://m.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2803898-atul-gawande-att-vara-dodlig

Också Peter C. Gøt­zsche, specialistläkare och före detta läkemedelsförsäljare, är inne på samma tema - vår övertro på medicin och teknik - i sin bok Dödliga mediciner och organiserad brottslighet, http://www.karnevalforlag.se/bocker/dodliga-mediciner-och-organiserad-brottslighet, fast ur ett något annorlunda perspektiv. Han avslöjar skrämmande sanningar om läkemedelsindustrins globala maktställning och systematiska användning av ekonomiska incitament för att få forskare och läkare, ja till och med tjänstemän vid läkemedelsmyndigheter, att gå dess ärenden. Gigantiska skadestånd som utdöms trots försök att mörka och snedvrida forskningsresultat är i själva verket kaffepengar för denna ofattbart förmögna bransch. Även Gøt­zsche vänder sig mot överanvändning av läkemedel i livets slutskede, men också vid en rad hälsotillstånd som kan behandlas med bättre metoder eller där medlens biverkningar faktiskt är värre än själva sjukdomens. Två mycket läsvärda och viktiga böcker!

 

 

Bengt af Klintberg tog emot Wahlström & Widstrands pris i veckan, välförtjänt och glädjande. Per Wästberg höll ett fint tal om Bengts samlade verksamhet - alltifrån den uttjänta, svävande dykardräkten i Skogsdykare till barnramsor, fula visor och moderna myter. Per Wästberg visade på ett elegant sätt att allt som Bengt har gjort alltid har lyckats överraska samtidigt som det har varit genomkonsekvent. Jag tänkte med värme tillbaka på många års vänskap och gemensamma upplevelser, som att sitta framför en oförstående och antagligen uttråkad publik medan absolut ingenting händer, innan publiken tar över initiativet och skapar själva eventet eller happeningen. Jag tänkte också på hur vi tillverkade jordgubbstavlor här hemma i vår trädgård på Åsögatan, och när vi åkte omkring i Bengts lilla ilsket orangefärgade VW-bubbla, som bröt ihop mitt i någon hälsinge- eller möjligen dalaskog i hällande regn. Det var en upplevelse att få vara med och fira honom och tänka tillbaka på allt med stor glädje.

Nobelprisvecka! Med glädje noterar jag att Patick Modiano fick priset i år, en lyhörd men aldrig insmickrande författare med ett glasklart språk, som ofta skriver om gömda och osynliga människor och levandegör sina miljöer (framför allt Paris) så som ingen annan. Modiano kommer att hitta nya läsarskaror under lång tid framöver. I bland annat Aftonbladet intervjuas en av hans översättare, min varmt uppskattade kollega Anna Säflund-Orstadius, som översatt hans Nattens gräs, och jag gläds förstås även för hennes skull http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19667924.ab. Och för förlagets, som nästan ligger granne med mig! Ett annat pris som glatt mig är svenska Publishing-priset, där Max Ströms praktverk om Sune Jonsson belönades. http://www.popkom.se/publishingpriset/vinnare-2014. Jag solar mig också lite i den glansen, eftersom jag har översatt de engelska texter som ingår i detta vackra och fascinerande verk om en skicklig och inkännande fotografs livsgärning.

Från duon bakom Freakonomics, Dubner & Levitt, kommer en ny bok på framsynta Volante Förlag, Tänk som ett freak. Jag har haft glädjen att översätta den och lärt mig mycket nytt under arbetet - om varför det spelar roll att magsårsbakteriens upptäckare bodde granne med ett skrotupplag, vad det är för intressant med en kille som klarar av att proppa i sig otänkbart mycket varmkorv och om vilka likheter som finns mellan David Lee Roth och kung Salomo. Det finns även en viss koppling mellan nämnde Roth och en liten flicka som håller på att potträna. Det är inte bara väldigt roligt nästan hela tiden, utan rappt, raknivsvasst och ibland revolutionerande. Läs gärna här om konsten att övertyga andra - och om hur man gör för att försonas med tanken att man inte alltid kan det. Hoppas att fler än jag också njuter av den fina hösten och allt den ger oss! Om ni gillar vildsvinskött, riktigt mustig höstmat, så rekommenderar jag en annan ny bok som jag varit med och jobbat med, nämligen Mikael Axells oh Frida Ernsths kokbok Vildsvin: 52 utsökta rätter från tryne till svans som kommer på Massolit Förlag. Imorgon är det releasefest för boken på gastropuben Black Swan i Liljeholmen, med finfin vildsvinsmeny. Och nästa vecka är det bokmässa - leve hösten, helt enkelt!

Pages

Subscribe to