Om någon undrar över namnet Språkriktaren så kommer här lite språkhistoriska kommentarer. Idag kommer man kanske först att tänka på begreppet "språkriktighet" när man hör mitt företagsnamn, och visst är det vad jag delvis sysslar med; att göra språket mer korrekt och tydligt täcker ganska väl vad en redaktör ägnar sig åt - men den definition av "att rikta språket" som Svenska akademien använde på 1700-talet och som även Strindberg använde, var att göra språket rikt, minst lika viktigt och aktuellt, särskilt för en översättare. Sist men inte minst handlar ordet förstås om "riktning" i mer konkret bemärkelse: från ett språk till ett annat, helt enkelt. Hur är det då med ordet frilans? Detta underbara begrepp har vi Sir Walter Scott att tacka för, mannen om vilken det brukar sägas att "he wrote himself into an early grave", detta i desperata försök att rädda det älskade familjegodset. Frilansaren var en båld riddare som fungerade lite som Kurosawas samurajer och (i bästa fall) ställde sin lans i de fattigas och förtrycktas tjänst, som fri och obunden. Så det gäller att ta fasta på rätt saker om man ska följa Walter Scotts exempel... Sänd honom i alla fall en tacksam tanke, för "frilans" är verkligen ett smart och smidigt begrepp.  

Årets bokmässa är över! Känns som om det kom fler besökare än någonsin... För min del blev det två intensiva dagar med många intressanta möten med gamla och nya kolleger. Mitt och Thomas Grundbergs översättarsamarbete, Myteriet på Bounty av den irländske författaren John Boyne, kom lagom till mässan. Lyssnade på John Boyne när han tillsammans med landsmannen Paul Murray samt den isländske författaren Sjón talade om Dublin och Reykjavik som litterära städer, ett samtal där den likaledes isländska författaren Steinunn Sigurðardóttir var moderator. Båda städerna har relativt nyligen utsetts till världslitteraturstäder av Unesco, och diskussionen handlade bland annat om deras litterära traditioner (alltifrån Bloomsday till förvaltandet av den isländska sagoskatten) och hur pass förankrade dessa är hos befolkningen (Paul Murray menade att de egentligen inte går speciellt djupt under ytan i Dublin, och Sjón påpekade hur ny den isländska huvudstaden är historiskt sett, men berättade också att den på det ytterst lantliga Island snabbt kom att förknippas med dekadens och förfall, trots sina blott 30 000 invånare...). Man talade också om vad Unescos utnämning kan göra för nytta rent praktiskt. Konkreta projekt för läsfrämjande åtgärder och skrivarskolor har snabbt satts igång på Island, medan irländarna varit mindre snabba att reagera på utnämningen. Alla författarna såg den i varje fall som en möjlighet att inleda ett utökat samarbete mellan städerna. Varför inte en litteraturfestival i var och en av städerna, där författare från den andra staden spelar en framträdande roll? Beröringspunkterna mellan små länder med förhållandevis många författare per capita är ganska många. Kontakten mellan författarna uppe på podiet kändes i varje fall som ett bra incitament för framtida projekt. Andra städer som utnämnts till Unesco World literature cities är Edinburgh (2004), Norwich, Iowa City och Melbourne. Fler lär det bli - Zürich borde exempelvis ligga bra till, som exilförfattarstaden framför andra och Dada-rörelsens födelstestad, bland annat.   

Under några dagar i Zürich har jag njutit av denna stads stora kulturutbud och dammsugit dess bokhandlar (störst är Orell Füssli med både en tysk och en engelsk butik inne i centrum). Den schweiziska litteraturens speciella villkor, genom att allt som publiceras på de tre största nationalspråken medvetet måste riktas mot de stora grannländerna för att få försäljningssiffror som gör förlagen nöjda, blev mycket tydliga för mig. Jag passade på att träffa den rumänskfödde författaren Catalin Florescu, vars stora släktroman Jacob beschliesst zu lieben kommer att ges ut på förlaget 2244 i min översättning (Jacob beslutar sig för att älska). Det blev en fascinerande kväll på biblioteket i Langenthal (mellan Zürich och Bern), där Catalin läste ur denna och en annan av sina romaner och talade om konsten att som författare med en bakgrund i ett annat land omsätta "mellanförskapet" i konst för att kunna hantera det. Att inte låta sig inordnas i något fack, som "invandrarförfattare" eller "rumän", varken som konstnär eller som människa. Catalin lärde sig tyska först vid 15 års ålder, efter både engelska och italienska, kanske är det därför han behandlar språket med så stor omsorg och kärlek till detaljerna. Han talade om vikten av en intensiv närvaro i nuet, av att alltid iaktta, alltid förvånas, ständigt vara formbar men samtidigt sann mot sin kärna. Det har varit hans ledstjärna, både som författare och som psykolog (hans andra yrke, innan han blev författare på heltid). Viktigast för honom är att försvara de humanistiska värdena och att, som han säger, "alltid se tillbaka med ömhet". I Jacob... visar han till och med övertygande att det går att förlåta det yttersta oförlåtliga. Inte att glömma, men att förlåta. Bland återkommande teman i hans böcker är också människans vägran att utsläckas - det finns alltid någon som överlever, någon som får mänskligheten att fortleva. Han sade också att de allra första meningarna i hans böcker är oerhört betydelsefulla för honom, de anger hela tonen och rytmen i berättelsen.   

Lördagen 8 september var jag också inbjuden till öppet hus på översättarhuset Looren utanför Hinwil, som ligger en dryg halvtimmes tågresa utanför Zürich. Det var fascinerande att höra fyra översättare på tyska, franska och italienska beskriva sitt sökande efter rätt rytmer, färger, klanger när de arbetar med att förmedla poesi mellan olika språk. De gav oss konkreta exempel och generösa inblickar i olika steg i översättningsprocessen, och belyste också hur skillnader mellan språkens uppbyggnad påverkar det poetiska uttrycket. Själva översättarhuset är fantastiskt vackert och välordnat. Det ligger uppe på en kulle med utsikt över vidsträckta dalar och bergstoppar och har allt man kan önska sig för att få inspiration och ro att skriva, som ett mycket välsorterat bibliotek och möjligheter att isolera sig under arbetet men också att möta och diskutera med kolleger och andra.  

Sommarledigheten slut! Pigg efter resa genom norra Sverige och skön ledighet hemma. Jag ser nu fram emot nya projekt och jobbar samtidigt på med en del som ska avslutas. Välkomna åter alla ni som också är tillbaka på jobbet! Detta ska bli en härlig bokhöst, det är jag säker på!

Sommar igen! Loppisfyndet på bilden fick jag på min namnsdag av maken som hittat den hos Pingstkyrkans second hand - vilken maskin, jag bara älskar den! Mellan jobb och ledighet, livet i stan och mellanspel på landet gör det ingenting att vädret växlar så. Regnet får blommorna att prunka mer än någonsin i rabatterna och sommar är ändå alltid sommar... Och jobb är alltid jobb och man får nog skylla sig själv när man gjort sitt jobb till en livsstil. Tredje generationen översättare är jag också, så det var nog kört från början, misstänker jag. Lite krumbukter i livet först innan man landade där man skulle. Tänker på min svårt handikappade morfar som knackade på en liknande maskin som den på bilden och knöt fast suddgummit i ett snöre för att han inte kunde böja sig ner och leta rätt på det själv när han satt och översatte Ellery Queen och James Fenimore Cooper om nätterna med sina krumma fingrar på tangentbordet. Och tänker på min mamma som översatte sin tids tantsnuskstjärna Netta Muskett - hon kunde titta på oss med låtsat trånsjuk min och citera sista meningen i sin översättning av Musketts Den stilla ön. Så här gick den: "Som en trött fågel sjönk hon i hans armar och räckte honom sina läppar." Det ni!

24 maj presenterades boken En antisemits memoarer på Rumänska kulturinstitutet och en intervjufilm med honom visades, där man bland annat kunde njuta av hans utsökta sätt att behandla det tyska språket (synd att en engelsk och ganska stel pålagd speakerröst skämde intrycket, men det berodde väl på hänsyn till alla som inte kan tyska). En panel bestående av författaren och journalisten Richard Swartz, essäisten Andrei Pleşu och von Rezzoris översättare till rumänska Cartinel Pleşu (som tyvärr var den enda som inte hade fått en egen mikrofon!) diskuterade von Rezzoris liv och verk. En välbesökt kväll, mycket givande att se filmen, samtala med Cartinel Pleşu en stund och få en glimt av några av de miljöer som beskrivs i Rezzoris författarskap. Hans undanglidande, räv-bakom-örat och kvinnotjusande, gammalmodigt eleganta personlighet framträdde mycket tydligt.

Översättarcentrums årsmöte 9 maj hölls i lokalen på Östgötagatan och vi var en liten men pigg skara. ÖC fortsätter sina projekt och sin verksamhet med oförminskad styrka. Vi diskuterade lite om vad som kan göras för nya medlemmar/återväxten av översättare (mentorsverksamhet m.m.) och om den hotande nedläggningen av översättarutbildningen på Södertörns högskola - ett dråpslag mot översättarna. Den 10 maj delades priset för Årets översättning ut på Teaterstudio Ledermann. Priset gick till Gun-Britt sundström för hennes nyöversättning av Jane Austens Stolthet och fördom. Programmet var som vanligt intressant och vi kolleger hade trevligt och åt gott tillsammans. Roligt att höra högläsning ur Austen och de övriga nominerade utsökta översättningarna, och att lyssna till Ingemar Unges lättsamma betraktelser om översättandets vedermödor. 11 maj var det dags för nätverksträff - denna gång för både Nätverket förlagsfrilansarna och Bokfrilansarna.se - på Blå Porten. Många bra idéer kom fram och väntas inom kort leda till ett samarbete under fastare former för förlagsfrilansare.

Första recensionsdag för Gregor von Rezzori: En antisemits memoarer i min översättning. Jag gläds åt vänliga omnämnanden i SvD, Aftonbladet och Kristianstadsbladet. Det har varit en fantastisk resa att få arbeta med denna bok och att hitta en röst som kändes rätt för denne självironiske man, som hade en  blandning av nostalgiskt bitterljuv och skoningslöst avslöjande  blick på sin samtid. Boken är också ett viktigt dokument för vår tid med skrämmande paralleller till främlingshat och självgod aningslöshet. Intressant är von Rezzoris ställning som en människa egentligen helt utan nationalitet - efter kriget har han inget pass och ingen officiell identitet. Säkerligen var det också rotlösheten som fick hans egen far att bli en  så glödande, löjligt gammaldags nationalist (för en död nation), vilket kom att prägla hela hans egen personlighet och livsbana.

23 april hölls för andra året en heldag i bokens tecken i regi av NOFF tillsammans med Förläggarföreningen, Bonnierförlagen, KF Media och Natur och Kultur. Fokus låg på framtiden ur olika aspekter. Bengt Brodin gjorde en matnyttig genomgång av bokhandelns problem och kom med ganska skarp kritik mot förlagens "yviga" rabattsystem, brist på insikt om vikten av att samarbeta med bokhandeln och överskattning av kundernas styrning av sortimentet. Bättre analys av informationsflöden och tydligare identifiering av olika kundsegment behövs för att bokhandeln ska överleva och utvecklas. Henry Volans från Faber & Faber presenterade det förlagets tänkande kring appar. Detta förlag ägs fortfarande till 50 % av T.S. Eliots änka, och flaggskeppet i app-världen är därför naturligt nog The Waste Land. Den kompletta texten är grunden, man kan lägga highlights och höra olika röster läsa den - intressantast där är kanske Eliot själv som läst in den under olika perioder av sitt liv. Faksimil av olika manuskript finns att tillgå, och Perspectives är intervjuer, videor m.m. om och med Eliot. Lanseringen blev framgångsrik och Volans menar att man tidigt utnyttjade en växande efterfrågan på appar som inte är spel. Ett samarbete med BBC har ökat intresset för att bygga "kulturappar". Faber Digital, den avdelning där Volans verkar, innefattar inte e-boksverksamheten, vilket han såg som en stor fördel. E-böcker är en naturlig del av den normala bokproduktionen och ska inte blandas ihop med teknikutvecklande enheter, enligt detta synsätt. Fabers nästa projekt är Shakespeares sonetter, med bl.a. 154 filmer - en för varje sonett. Under dagen fanns också inslag om Dito (Norstedts e-bokssatsning), framtidstankar från några elever vid Berghs och en kulturpolitisk del med Lena Adelsohn och Gunilla C. Carlsson (S) där enigheten verkade lite väl rörande om att det är så viktigt med bibliotek och läsfrämjande åtgärder (vackra fraser, men verkligheten ser ganska annorlunda ut). Vi åhörare piggnade nog alla till när dagen fick rundas av med att några upphovspersoner fick komma till tals (författarna Anna Jansson, Lo Kauppi och Daniel Boyacioglu samt formgivaren Maria Nilsson Thore. Än en gång lyftes det fram att litteraturen/boken är det viktigaste, inte nya medier och hippa kanaler till läsarna. Dessutom konstaterades det att 4 % av Sveriges författare idag kan leva på sitt jobb. Tack allra mest till Susanne Hamilton för att denna inspirationsdag blev av!

  • Det har förstås med språkriktighet att göra, som säkert de flesta först tänker på.
  • En annan aspekt på namnet är riktningen från ett språk till ett annat - alltså översättningsverksamheten.
  • Men så finns en äldre betydelse av uttrycket "rikta språket", som betyder att göra det rikare. Jag citerar:

    Behofvet hade hos författarne åstadkommit ett berömligt bemödande att rikta språket med nya ord, nya böjningar och vändningar.

                                       Svenska academiens handlingar, 1801

Pages

Subscribe to